Godkänn kakor
Vi använder oss av kakor (cookies) för att vår webbplats ska fungera bra för dig. De används även för webbanalys i syfte att hjälpa oss att förbättra våra tjänster.
Så använder vi cookies
Igår, 18:53
Resan mot Dunrosdagen 2026 började redan på Centralstationen kl 12:17 ,då satte vi oss på tåget. Med pirr i magen och en förväntan på en helg full med lärorika samtal och presentationer.
Själv var jag lite nervös, jag hade inte riktigt tänkt på att jag skulle bli den ända ungdomen under 17 år på hela konferensen. Tanken på att jag skulle sitta med mammor och pappor, tränare, lagledare för föreningar jag aldrig hört talas om gav mig en känsla om att det här var ett dåligt beslut jag gjort. Men där hade jag fel. Det visade sig att åka till Göteborg på Dunrosdagen var något av det bästa jag gjort.
Lördagen började med en middag, jag och Andreas behövde hitta ett ställe att sitta på, det var svårt eftersom alla bord och stolar var nästan upptagna av folk med helt olika dialekter och från helt olika städer. Men vi lyckades nappa två stolar vid samma bord som två män ur ett handbollslag. Som tur så var de trevliga och det blev ett gott samtal som gav mig en positiv tanke inför morgondagen.
Därpå var det Martin Mutumba som skulle ta över. Han hade ett bra tal i det stora konferensrummet där han berättade om hans historia från spelandet på gården till hans SM-guld. Alla tränare som hjälpt honom samt hans vilja att utvecklas. Mutumbas tal var väldigt motiverande. Han berättade hur han varje morgon innan skolan sprang runt Rågsved (6km) och hur han påväg hem från skolan gick runt och dribblande med bollen på alla gator. I mitt huvud slogs det en liten klocka, att framgång inte kommer till en serverad på ett fat, utan att det krävs hårt arbete.
Söndagsmorgonen inleddes av ingen annan är Torbjörn Nilsson, gammal skyttekung i både allsvenskan och Champions league. Han pratade om hur alla träningar ska vara kul, kul på det sättet att allt blir tävlingar. För det är så man utvecklas som bäst.
Därefter hade vi ett två timmar långt pass med diskussioner. Jag som sitter i vårt ungdomsråd fick många frågor kring hur det fungerar samt vad vår tanke med det var. Det var kul att se, Foc Farsta är en av få föreningar som lyckats med ett ungdomsråd samt unga tränare i fotbollsskola.
På eftermiddagen hade vi seminarie pass, det första passet jag gick på leddes av det engelska laget Salisbury Rovers Fc, det var väldigt intressant då de styr upp deras träningar, lag och matcher på ett helt annat sätt än vad vi gör här i Sverige. Mitt andra pass leddes av Bulltoftas IF, en idrottsförening som från början var ett skol if och utvecklades av ungdomar för ungdomar. Barnen som spelar och hänger inom föreningen betalar ingen avgift utan de får många sponsorer.
Sedan var vår resa slut, kvar väntades bara vår långa tågresa hem☺️ Ethel, 15 år, spelare, domare och medlem av ungdomsrådet.
Vi använder oss av kakor (cookies) för att vår webbplats ska fungera bra för dig. De används även för webbanalys i syfte att hjälpa oss att förbättra våra tjänster.
Så använder vi cookies